Jag jobbade som personlig assistent för en liten kille med hjärtfel. Det var precis innan jag började jobba där som vi bestämt oss för att sluta med skydd. Jag älskade jobbet, det var nattetid och på morgonen fick jag busa med de två tvillingbröderna som tillkommit via provrörsbefruktning.
Varje kväll när jag gick på mina pass satt jag uppe med förräldrarna och pratade. Mamman i familjen var till en början väldigt trevlig, öppen och pratade om allt, hon var själv sjukskriven pga sin rygg och hemma hela dagarna med de två. Hon pratade ofta om att pojkarna kommit till via ivf och att hela graviditeten varit jobbig och med många komplikationer.
Direkt när pojkarna föddes (de föddes för tidigt men hur tidigt kommer jag tyvärr inte ihåg) så märktes de på ena killen att hjärtat var trasigt och den andra hade något litet blåsljud (hål) i hjärtat som skulle växa bort. Den första killen hade ett så trasigt hjärta att de akut döpte honom för de trodde att han skulle dö. Familjen har genomgått väldigt mycket och mamman mådde inte alls bra av allt ihop.
Mamman och jag är väldigt lika på ett vis, båda har varit med om bilolyckor som saboterat våra ryggar fast utan spår och vi båda är/va ofrivilligt barnlösa. Men de visste jag inte då. När hon fick reda på att vi försökte så tyckte hon att vi skulle söka hjälp direkt pga hennes erfarenheter mm. men pga min envishet ville jag inte lyssna.
En sak som skiljer mig enormt från denna mamman är dock hanterandet av olika olycksdrabbningar i livet. Hon har blivit en väldigt instängd och misstänksam person som tror att allt och alla är ute för att göra en illa. Hon sparkade person efter person för hon tyckte att nått inte stämde. Nu är arbetsplatsen i hennes/deras hem och det är självklart att man ska känna sig bekväm med den som är i ens hem och jag förstår till viss del varför andra gick. Men att lägga sig i andras privatliv är att gå för långt.
För att göra en lång historia lång-kort ;)
Detta är något jag tänker på till och från och funderar mycket över, allt kändes så overkligt. Det känns så här i efterhand som att titta in i framtiden, vilka vägar jag kan och ska välja. Jag hoppas att denna erfarenheten som ofrivilligt barnlös gör mig stark, men inte sån så jag stänger ute andra och misstror allt jag hör. Att jag kommer ur denna erfarenhet som en bättre människa helt enkelt och att jag inte blir överbeskyddande som min brukares mamma var!